Under sin kandidatutbildning i psykologi väcktes Julia Roséns intresse för kognitionsvetenskap. Hon läste masterprogrammet i kognitionsvetenskap i Lund och gick därefter vidare till doktorandstudier i informationsteknologi i Skövde. Nu forskar hon inom ämnet människa-robot-interaktion vid McMaster University i Kanada.

Hur väcktes ditt intresse för kognitionsvetenskap och varför valde du att läsa masterprogrammet?

Mitt intresse väcktes under min kandidatutbildning i psykologi på Long Island University (USA), framför allt i en kurs i neurovetenskap. Jag insåg ganska snabbt att det inte var de biologiska strukturerna i hjärnan som intresserade mig mest, utan de kognitiva processerna, till exempel tänkande, beteende och mönster. Jag var nyfiken på varför vi gör som vi gör och drogs mer till de större, abstrakta frågorna än till exempel klinisk psykologi. Kognitionsvetenskap öppnade upp för ett mer tvärvetenskapligt perspektiv. Jag har alltid haft ett personligt intresse för teknik, men kopplingen mellan människa och teknik blev tydlig först senare under masterutbildningen.

Hur hittade du utbildningen?

Jag hittade utbildningen genom en enkel sökning efter kognitionsvetenskap på antagning.se och programmet dök upp. Jag sökte också en master i psykologi som en back-up, men kognitionsvetenskap var mitt första val.

Vad lockade dig mest?

Det var möjligheten att fördjupa mig i kognition samtidigt som programmet hade en koppling till teknologi. Det kändes spännande att få större förståelse för hur vi människor interagerar med teknologiska system. Det jag verkligen fastnade för var att utbildningen verkade kombinera teoretiska perspektiv med praktiska moment. När jag dessutom hörde talas om institutionens robotlabb visste jag att det var något jag ville utforska mer.

Infriades dina förväntningar på programmet?

Absolut! Jag skulle säga att jag förväntade mig att fördjupa mig inom kognitionsvetenskap, även om jag inte riktigt förstod fullt ut vad det innebar då. Jag kände inte till den filosofiska förankringen som många kurser hade och det blev den största överraskningen. Många av de teorier vi arbetade med vilade på filosofiska teorier, vilket tvingade mig att verkligen tänka efter: Hur fungerar tänkande? Vad är medvetande? Hur vet vi det vi vet? Det var både frustrerande och väldigt roligt att få ifrågasätta så grundläggande saker. Det gav mig också en djupare förståelse för hur vi tolkar och förstår teknik såsom AI, till exempel hur vi använder metaforer för att förklara teknik som om den vore mänsklig. Den typen av insikter har verkligen påverkat hur jag närmar mig min egen forskning.

Hur var det att läsa tillsammans med studenter med examen från olika områden?

Det var både kul och utmanande. Det kunde uppstå krockar, särskilt i grupparbeten där man hade helt olika sätt att tänka eller lösa problem. I efterhand tror jag att just de erfarenheterna format mig mest som tvärvetenskaplig forskare. Jag började förstå hur olika perspektiv präglar forskning. Man brukar ju säga att man under sin kandidatutbildning tror att man vet allt, under sin masterutbildning börjar ifrågasätta allt och under sin doktorandtid inser att man inte vet någonting. Jag tror att man kommer till den insikten snabbare under det här masterprogrammet.

Vad var det bästa med studierna?

Det var utan tvekan introduktionen till människa-robot-interaktion, ett område jag fortfarande arbetar med idag. Jag minns tydligt hur fascinerad jag blev av mina egna reaktioner när jag interagerade med sociala robotar. Det var något i hur vi tolkade sociala robotar som människoliknande som väckte nyfikenhet i mig och som har format min forskning sedan dess. Under två kurser fick jag arbeta praktiskt med roboten Epi där jag genomförde ett experiment som verkligen väckte mitt intresse. Jag är också väldigt tacksam att Christian Balkenius (professor i kognitionsvetenskap vid institutionen) var min handledare under mitt exjobb och senare under min doktorandtid. En annan höjdpunkt var mitt examensarbete på företaget Gleechi, där jag utförde en empirisk studie i VR. Det var en viktig erfarenhet att omsätta teori i praktik. Och på ett mer personligt plan, en av mina närmsta vänner idag träffade jag under masterprogrammet. Jag är verkligen tacksam för min tid i Lund, både akademiskt och personligt.

Visste du vad du ville göra efter studierna? Hade du en plan?

Jag visste redan innan jag började programmet att jag ville doktorera. Under utbildningen utvecklades det målet till att jag ville forska just inom människa-robot-interaktion. Christian Balkenius rekommenderade mig att söka en doktorandtjänst vid Högskolan i Skövde, där en tidigare masterstudent från programmet (Erik Lagerstedt) redan jobbade. Jag fick tjänsten och det kändes väldigt tryggt att kliva in i den nya miljön med någon som hade en liknande bakgrund. 

Hur hamnade du där du är nu? 

Efter att ha avslutat min doktorandtjänst började jag leta efter en postdok för att kunna fortsätta med min forskning inom människa-robot-interaktion. Jag hittade den tjänst jag har idag genom en mejllista för forskare inom fältet. I den tjänsten kunde jag fortsätta kombinera etik, användarperspektiv och robotinteraktion. Det kändes som en naturlig fortsättning på den inriktning jag hade påbörjat under doktorandtiden. Jag var också redo för ett internationellt äventyr.

Har du användning för det du pluggade?

Utan tvekan! Det jag lärde mig under masterprogrammet har varit centralt för både min avhandling och min nuvarande forskning. Min doktorsavhandling fokuserade på förväntningar i människa-robot-interaktion, ett område där kognitionsvetenskap spelar en avgörande roll. Jag använder mig fortfarande av flera av de teorier och den forskning jag kom i kontakt med under utbildningen (till exempel ”predictive mind”, ”anticipatory gaze”, metaforer, interaktionsdesign). Jag skulle säga att min forskning vilar på en grund av kognitionsvetenskap, socialpsykologi, informationsteknologi och UX. Även metodmässigt har utbildningen varit värdefull. Att arbeta empiriskt med användare, analysera beteenden och hela tiden växla mellan teori och praktik, det är något jag fortfarande gör idag. Jag har kanske framför allt burit med mig ett sätt att tänka i relation till hur människor interagerar med andra människor och med robotar, och hur vi kan utforma teknik med detta i åtanke.

Har du några råd till en blivande student på masterprogrammet?

Mitt råd är att tidigt försöka fundera på vad du vill få ut av utbildningen. Programmet innehåller mycket forskning och teori och en stor del handlar om hur du själv väljer att applicera det. Försök att välja projekt som hänger ihop med det du är nyfiken på eller tror att du vill arbeta med i framtiden. Att ha det fokuset redan under studierna hjälpte mig att bygga en profil som jag sedan kunde ta med mig vidare in i forskningen.

Vad har du för planer för framtiden? 

Min största passion är att förstå hur vi interagerar med teknik och hur teknik påverkar samhället i stort. Jag vill fortsätta gräva i frågor som: Hur kan vi designa ny teknologi som integreras i samhället på ett sätt som gynnar användarna? Hur kan vi utveckla ny teknologi utan att upprätthålla ojämlikheter, skadliga normer eller maktstrukturer? Just nu driver jag ett projekt om informerat samtycke i interaktion med robotar. Jag hoppas kunna fortsätta arbeta med liknande etiska frågor för att bidra till en mer rättvis och hållbar samhällsutveckling.